Allt har vänt

Upptäckte nu att senaste gången jag skrev så skrev jag ett klagoinlägg. Nåja. Detta ska bli en GACKT-rapport så det blir ingen klagan det inte 😀

GACKT. Ja.

Nu har jag sett GACKT. Igen!! Två gånger till och med xD Kan knappt tro att det är sant.

Gackts ”Last Visualive – Last Moon”. Eftersom jag inte sett hans tidigare visualive eller Moon saga historier så visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Folk hade skrivit att det ibland förekom ID kontroller vid ingången, så jag var så sjukt nervös när jag skulle gå in. Och jag var ensam! Inget Gackt-gäng att peppa med denna gången, bara mina egna fjärilar i magen som blev större och större ju mer jag tänkte på att ja, nu, idag, så finns det en chans att jag får se Gackt.

Och sen började jag stressa upp mig över att jag inte skulle kunna hitta konserthallen, eller att jag skulle åka fel, eller bli sen.. Eller att biljetten inte skulle vara giltig.. Ja, ni vet ju hur många saker man kan oroa sig över när det kommer till att gå på en Gacktkonsert.

När jag väl kom dit så såg jag omedelbart en massa kvinnor i 40, 50-årsåldern med Gackt-t-shirts, Gackt-hoodies, Gackt-kassar och massa annat xD Jag kom dit ca 20 min innan dörrarna öppnades och väl inne så ställde jag mig i kön till merchandise och köpte ett dyrt linne. Jag funderade på att köpa mer men allt var så dyrt, och det fanns så otroligt mycket grejer! Parfym, solglasögon, superdyra smycken… Det kändes som han ansträngt sig en hel del för att försöka mjölka ur sitt namn och kändisskap på så mycket som möjligt vilket gjorde mig lite vankelmodig.

Platinum Egoiste svävade i luften över hela lokalen. Jag undrade först om jag inbillade mig men det kändes starkt även inne i själva hallen.

Jag flydde från kapitalist och konsumtionsmarknaden där ute och gick in i hallen och satte mig på min plats. Efter att ha suttit där ett tag så upptäckte jag att det inte var min plats xD såå då fick jag leta rätt på det som var min faktiska plats och konstaterade att jag satt sjukt nära scenen, snett åt höger på tionde raden.

Ja. Sen var det lite videoklipp med Gackan utklädd till Samurai (nu behandlar jag inte den historien med särskilt mycket vördnad haha, eftersom jag inte känner till den.) och sen kom Gackt på. Åh herregud. Det var precis som vanligt, adrenalinet, lyckan, det kändes som att komma hem, började nästan gråta när jag såg You och Chacha… Mina ”familjemedlemmar” som jag saknat så länge. Jag var så till mig av lycka att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Tog stöd mot stolsryggen framför och insöp anblicken av honom. Och ändå var han så långt borta! Jag förstod inte hur lyckligt lottad jag var under YFC-konserterna med Gackt på bara några enstaka meters avstånd…

Åh Gackt ♥

Åh, dessa nya minnen som så snabbt förvandlas från upplevelser till skuggor i det förflutna, en passerad tid. Hur kan några timmar gå så fort? Hur kan något betyda så mycket och lämna så starkt intryck att man minns det i timmar, dagar, veckor efteråt, trots att det aldrig kommer hända igen?

Första konserten var ett glatt återseende som värmde mitt hjärta, fick mina ben att bli svaga och fick mig att sväva på moln.

När jag återkom dagen efter så grät jag i princip hela showen igenom, jag visste hur stor saknaden skulle bli. Jag mindes hur det är att gå vidare, jag kände hur lång tid det var sen förra gången, en kort snabbis på Yohios konsert, vad är väl det att leva på? Det var utmattning och ett krossat hjärta för hur mycket han än älskar sina fans så är det ändå en ensidig kärlek min relation till honom består av.

Men gud! Fokusera på de fantastiska detaljerna istället för att börja svamla sentimentalt om dina fangirls-svärmerier, Mimmi! (jag är förkyld och som vanligt helt miserabel.)

Jag har sett PS. I love you live.

Jag har sett Returner, Ride or Die, Mirror och U+K live. Jag kan dö lycklig nu. Hahaha. Åh blir så frustrerad över att en bloggerska jag länge följt och beundrat uttryckte sig såhär om showen ”..och sen fick vi genomlida ännu ett framförande av Mirror och U+K..” för det var definitivt höjdpunkten för mig! Som jag stirrat på datorskärmen och fantiserat om att se de låtarna live (när han trillar av scenen, hahaha) och nu har jag gjort det ♥

Jag blir helt stum.

Jag fattar inte att det kan rymmas så här mycket lycka i ett enda liv.

Att man kan bli svept away så mycket av en enda man som man aldrig ens yttrat ett ord till.

Att något sånt här kan födas år 2010, fortgå år 2011, leva på sparlåga under 2012 och bara få några korta ögonblick under 2013, nästan försvinna helt under 2014 och 2015, för att sedan blossa upp precis lika strålande, underbart, skinande som aldrig förr, nu år 2016.

2015 trodde jag var mitt ”maxår”, att det inte kunde bli bättre än så! Men det här kommer gå till historien som världens bästa år! Kan inte fatta vilket jävla amazing fantastiskt liv jag lever!! Det är bara maj än så länge men jag har redan sett G TVÅ GÅNGER! Vem vet vad resten av året har i beredskap åt mig?

Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut i höst men jag vet att oavsett vad som händer så kommer det bli riktigt, riktigt bra ♥

Idag blir det sängen

Blöö.. Känner mig låg idag igen. Vet inte vad som är fel, men… Jag trodde aldrig att jag skulle vara så usel men nu verkar det komma fram. Känner mig som en värdelös andrahandsperson och en hemsk, jobbig, störande individ som alla helst vill slippa undan. Linnéa är så trevlig och rar och nästan alltid på gott humör (utom när hon ser blonda personer på tåget, hahaha) och jag tror folk bara hänger med oss för att de tycker om henne och att de helst skulle slippa mig om de fick välja. Ett Onödigt Påhäng, är vad jag är.

Nu har vi varit lediga en vecka och jag har glatt ignorerat allt plugg så jag åtminstone inte känner mig dum i huvudet som inte får in det där förbannade språket och alla tecken i hjärnan.

Ser och hör om alla andra som läser japanska, vissa för skojs skull och helt på egen hand, på sjukt mycket högre nivå, och man undrar vilken typ av genier de är och hur satans puckad jag själv måste vara som inte klarar det ens med hjälp av en skola.

Jag måste sluta jämföra mig med andra OMEDELBUMS för annars kan jag ju lika gärna gå och ta livet av mig med detsamma.

…Ofta hela min självbild hänger på att jämföra mig med andra och komma fram till att jag är bättre än de. Vilken fruktansvärt usel människa jag måste vara i så fall.