Nyår

Mitt nyår var lite upp och ner, som vanligt. Precis som på julafton så är min spontana reaktion ilska, stress och tårar istället för glädje. För att citera Zakaria ”Årets mest överskattade kväll”. Hade jag följt hans råd och stannat hemma hade det kanske varit bättre, billigare i all fall. Hursomhelst, i sista minuten ändrade jag mig och följde med ett gäng från huset med till izakaya i Roppongi. Det sög. Enda anledningen till att jag följde med var för att spanska Antón brukar vara väldigt rolig, men han hamnade på andra sidan bordet. Jag satt bredvid Zakaria men humöret dalade snabbt, jag blev så extremt uttråkad och på dåligt humör att jag nästan fick ett utbrott. Tog min chans och smet iväg när Danni bredvid mig lyfte på ändan och gick på toa. Gick runt ganska länge i Roppongi och letade efter två Illuminations som ska vara där, men hittade ingen av dem. Fick en fin utsikt över Tokyo Tower från Roppongi Hills i alla fall. Sen var plötsligt klockan 11 och jag började oroa mig för att missa sista tåget hem, så gick snabbt till tunnelbanan och tog Oedo Line till Shinjuku. Väl på Seibu Shinjuku Line mot Hana-Koganei så pluggade jag i lurarna  och så började tårarna strömma. Jag satt där och snyftade och mitt i allt så får jag ett meddelande från Lukas där det är en bild på en flaska som det står ”baisu” på i katakana. Bajs </3 hahaha. Sitter och skrattar och gråter omväxlande ända tills jag är framme i Hana-Koganei, 11:57. Tre minuter till tolvslaget, jag är ensam på en tågstation, klädd i långklänning och med söndergråtet ansikte. Vad gör man? Det fanns bara ett alternativ. Jag satte på EXO – Love Me Right, gick in på toa, snöt mig, gick ut från stationen och dansade ut de sista minuterna av 2016 och välkomnade 2017, samtidigt som jag gick hemåt i kylan. Det var det enda sättet att gå in i 2017. Att blunda för alla sorger, all ensamhet, allt kaos inombords…. Sluta ögonen och låta musiken uppfylla mig och min kropp.

När jag kom hem och in i köket mötte jag Sophie och hennes pojkvän som precis skulle gå iväg till templet och de frågade om jag ville följa med. Självklart. Vi promenerade den korta sträckan dit och ställde oss att köa för att få be om lycka inför 2017. Vi fick vänta ungefär en timma innan vi kom fram och jag bad om det jag alltid ber om: att allt ska fortsätta precis som detta, att jag ska få fortsätta vara uppleva lika mycket kärlek och lycka som jag gjort de senaste åren. Att jag ska ha styrka nog att följa den vägen som känns mest rätt för mig, oavsett vilka val det kan föra med sig. Sedan fick vi varm ris-sake och stod och värmde oss vid ett bål bredvid templet. Det var oerhört mysigt och kändes som svenska valborg, iskallt och mörkt med en sprakande brasa att värma sig vid.

Sen hem, varmt bad, lite mat framför tv:n som visade Kiaryi Pyamu Pyamu (stavning??) och sängen ❤

Regn, regn, decemberregn

Jag vet inte om jag gör rätt eller fel som bara stannar hemma nu över lovet… Det känns lite onödigt att slösa bort så många lediga dagar på att inte göra någonting när jag nu faktiskt har tid att göra  vad som helst, men å andra sidan, vad är det för mening att göra något när man inte har sällskap av någon?  Jag funderade/funderar på att åka över till Korea och hälsa på Sung Jin, men det är nog lika kallt och tråkigt där som är, så jag är inte superpepp ärligt talat, så det känns också onödigt att slänga ut så mycket pengar på att fara dit och bara vara opepp och känna mig ensam.. Då kan jag lika gärna sitta på mitt rum och vara ensam, där har jag åtminstone min säng, hahaha. Så lat. Min nya fördriva-tiden-hobby är googla horoskop, även om jag kanske inte tror på det till 100% så är det kusligt hur bra det stämmer in på vissa saker. Och även om det är bara flummerier och hittepå så är det skönt att få en förklaring på varför jag och Brice passar så dåligt ihop, och varför jag känner som jag gör när jag är med honom. Ja, även om den enda förklaringen jag får består av att vi båda ”have trouble accepting Mars” och att jag inte är ett jordtecken. Hahahaha. Det går att hitta tröst i de mest besynnerliga saker. Tror jag ska göra mina naglar idag, lacket börjar flagna.

Catch up

Ja. Nu har det hänt en massa grejer sen jag bloggade sist igen xD även om ingenting direkt förändrats… Jag fick hemlängtan och åkte hem två veckor på höstlovet. Det var sjukt surrealistiskt att plötsligt befinna mig i Oskarshamn omgiven av min familj igen. Jag ältade mycket ”tänk om jag inte åkt” speciellt eftersom jag råkade riva upp en grej som jag inte borde gjort vilket tog fram en del känslor som nog hade varit bättre om de fått ligga nedtryckta, hehe… men när jag i slutändan tänkte efter så började jag längta efter att komma iväg igen.. Och det kändes skönt att stiga på planet igen när det blev dags att åka tillbaka hit. Tokyo är min drömstad på så många sätt, även om det är en pain in the ass att leva här. Samtidigt tror jag att jag börjar värdesätta min familj och mina vänner än mer än vad jag redan gjort, och det kommer förmodligen leda till att jag åker tillbaka till Oskarshamn när resten av mina månader här är slut. Det känns lite betryckande att oavsett hur många looper jag gör runt om i världen, oavsett hur långt bort och länge jag är iväg, så slutar det alltid med att jag kommer tillbaka till Oskarshamn. Men jag har skissat upp en lös plan på hur jag vill att mina närmaste år framöver ska se ut, så får vi väl se om det blir så eller inte. Huvudsaken är att jag har någonting att förhålla mig till, en plan som gör mig sjukt taggad på livet dessutom, och slipper grubbla över vad jag ska göra när mars 2017 dyker upp, vilket den kommer göra fortare än kvickt har jag en känsla av. Nu är det bara att försöka fånga dagen så mycket som möjligt här i mitt Tokyoliv, vilket inte borde bli så svårt eftersom Maria från sommarkursen kommer hit nu vid Halloween, mamma och jag håller på att planera in att hon, Molly och Bengt Erik ska komma hit över jul och nyår, och Sandra har bokat resa hit 30e januari och hem 11e mars (om hon nu tog de datumen haha), sååå… det kommer bli fett a w e s o m e 🙂 Nu jobbar jag bara på att övertyga ännu fler vänner om att de absolut måste komma hit, haha.

Min fina framtidsplan ser i alla fall ut så här: Vara här mitt år ut till April, eventuellt stanna någon månad till beroende på hur det ser ut då, vill se hanami en gång till i alla fall 🙂 Sen åka hem till Oskarshamn och crasha hos mamma, förmodligen, då hennes hus är störst och hon inte verkar ha alltför mycket emot att ha mig boendes där.. Sen söka alla slags jobb som finns, både som apotekstekniker och allt annat jag kan komma på, Scania har jag alltid gjort narr av men att se det som ett sätt att nå mina mål gjorde det plötsligt attraktivt att jobba där, så ska söka dit också. Sen! Jobba jobba jobba och stapla pengar på hög. Försöka spara så mycket som möjligt och även beta av en del på csnskulden så den inte är lika massiv som nu, så jag kanske kan tänka på den utan att börja gråta inombords haha. Räknar med att behöva jobba ca 2-3 år för att få ihop så mycket pengar som jag vill ha, vilket även passar in i min vilja att spendera tid med min familj. När det är gjort så kommer jag vara runt 27 år vilket är min deadline för att komma iväg på ett working holiday visa till Australien. För att få ett working holiday visa måste man nämligen vara under 30 år, så då måste jag åka innan jag fyller 28 om jag ska ha chans att ta båda åren man kan få ett sånt visa. Tadaa! Där har ni min masterplan. Har ju i princip planerat upp mitt liv tills jag fyller 30 nu, haha xD Och självklart är detta bara en lös ram som råkar innehålla allt det jag vill göra med bra tajming också, det kommer kanske ändra sig längs vägen. Är ändå väldigt nöjd med den här planen ^_^

Nu är det lördag och klockan är snart halv tolv, det är med andra ord dags att få röven ur sängen och göra något av dagen. Ikväll blir det att gå på Halloweenfest med några från huset och förhoppningsvis kommer Brice över också. Brice ja.. ja, ja. Haha. Vi har gått från dejtande, till pojkvän och flickvän, sen gjorde vi slut, sen nu har vi tydligen börjat ses igen… Äh jag vet inte vad som händer xD Det är grubbelförbud på det i alla fall ^^

Orken är slut

Det börjar närma sig slutet av September och det är tyfonsäsong här i Japan nu. Hela förra veckan var det regniga dagar och det avspeglar sig i mitt mentala landskap. Innan dess så hade vi ett sista ”sommarryck” med fina, varma, soliga dagar, och jag gav mig ut på joggingtur på morgonen, klädde upp mig och var allmänt hyped på livet, kunde knappt sova om nätterna ens och var galet förälskad i Brice. Hela tiden undrade jag när orken skulle tryta och nu har den tagit slut. Inte denna helgen men förra helgen hade vi vad jag nu när jag tänker tillbaka på den har döpt den till ”Helveteshelgen”. Allt började toppenbra och jag var sjuuukt glad över tanken på att spendera helgen på basen hos Brice och gå på deras Friendship Festival som han även skulle jobba på. Men, sen hände det ena efter det andra som förstörde stämningen och till slut satt jag där med gråten i halsen och var helt knäckt. Linnéa och jag har pratat mycket om det där med att man drar upp förväntningarna så jävla hårt att det till slut blir helt omöjligt att uppfylla, och minsta lilla sak som går snett gör att hela ens drömvärld går i kras och så börjar man störttjuta för något minimalt. För det första, så var jag dålig på att själv säga vad jag ville göra, vilket jag tydligen är väldigt kass på när jag umgås med Brice men jag jobbar på det. Det i sig gjorde mig retlig och irritationen bubblade inombords, jag var väl irriterad på både honom och mig själv som inte kunde vara samstämmiga. Sen, kom den riktiga blowen mot dagens frid – jag upptäckte att Gackt hade en show samma dag, men det var slutsålt! Ve och fasa. Hade ju dessutom redan sagt till Brice att jag skulle vara där så kändes lite väl rövhattigt att bara dra utan förvarning för att G kallar, haha. Åh, vad jag läxar upp mig själv för att jag inte hade eller har bättre koll på vad Gackan har för sig, så jag missar sånt här, men all info är ju för det mesta på japanska.. Jag begriper inte var andra icke japansktalande gaijins får sin information ifrån 😦 Anyhow, detta gjorde mig på så extremt dåligt humör, att jag knappt visste vad jag skulle göra med mig själv.

Sen kom som en kall dusch lite information från Brice att han tyckte jag skulle åka hem över natten för han oroade sig över att det skulle bli någon rumskoll och jag hade inget godkänt visitor pass på mig. Jahapp.  Det kunde han ju sagt från första början då tycker man. Där sjönk mitt humör ner de sista små hacken ner till botten på stegen. Vi promenerade runt i Fussa i tryckt stämning och jag kände mest för att ta till lipen. Gjorde en kraftanstränging och satte mig ner utanför en otroligt trivsam restaurang vi gick förbi, försökte öppna upp mig och förklara var orsaken till mitt dåliga humör låg och lyckades muntra upp mig själv, men efter att ha kämpat till mig ett glatt humör tillägger han att han ska jobba hela dagen på söndagen, och att vi kanske kan ses måndag kväll. Vilket i sin tur drog ner mitt humör i botten igen, för måndagen kändes evigheter bort och lika substantiell som de flesta vaga planer jag lyckas dra upp med den här mannen, som han sedan ställer in allt eftersom, när hans chef ändrar och styr om i hans schema. Mer eller mindre onårbar helt enkelt.

Modstulen och uttröttad av alla negativa tankar åkte jag hem, och som nämnt, förbättrades inte humöret på hela veckan som kom efter. När jag inte är i skolan har jag bara legat i sängen och ätit godis. Joggingturer på morgonen är glömt sen länge, det höll sig bara två veckor.

Igår var jag med Brice hela dagen, och vi var på bal i fredags, den borde jag egentligen berätta om i ett separat inlägg och slänga upp iaf en bild, men egentligen så höll den sig inom samma tema – ”saker som egentligen är helt onödiga och inte hälften så kul som man trodde det skulle bli”.

Så den dystra slutsats jag kom fram till i torsdags kväll kvarstår: jag och Brice är inte lämpade för varandra, vi har vitt skilda behov av en relation, det kommer aldrig fungera i längden utan kommer stanna vid en japanflirt, med så små förankringar att de kommer skingras som maskrosblad i vinden så fort någon av oss lämnar Tokyo, och sen kommer jag aldrig mer att höra av honom igen. Och så länge som  jag är tillsammans med honom så kommer jag känna mig ensam. För han får mig att känna mig ensam. Allt jag vill är att hitta en soulmate (för att använda ett löjligt uttryck) som vill göra precis det jag vill göra här i livet, jobba lite lagom mycket, helst inte alls, resa runt i världen och upptäcka nya saker … Ärligt talat så tror jag att vi är väldigt lika egentligen, eller jag vet att vi är det för typ allt vi säger är detsamma, men han jobbar ju så förbannat mycket att det funkar inte. Jag kan inte vara tillsammans med någon som jobbar så sjukt jäkla mycket som han gör. Jag förstår inte. Enda sättet det här skulle kunna fungera på är om jag hade jobbat heltid! Men jag gör ju inte  det! Jag har ju bara tre timmars lektion om dagen! Resten av tiden är ju friiitiiiid… för mycket jävla fritid för att inte känna sig ensam när ens pojkvän jobbar 247 och det är lite tunt på vänskapsfronten.

Jag borde aldrig ha lämnar Sverige i April, i Sverige hade jag kille, vänner och ett heltidsjobb x) (detta är mest på skämt skrivet). Allt jag har nu är en fet csnskuld.

Eigo

So I might just write this in English because I’m on Brice’s computer and there’s no A, A and O.. Swedish letters.. and there’s no such thing as annoying as trying to write something without them, or having to read something that people have written on keyboards without them and just put normal a’s and o’s instead.. I guess it’s because I can’t help but pronouncing it all wrong in my head, lol.

Just went for a toilet break. I hate Brice’s toilet because it’s such an echo in there, you hear everything that’s going on.. not even the smallest little fart can escape in there without the sound of it multiplying and sounding loud and clear in the rest of his apartment.. It’s the worst thing when I’m already in a situation as bad as this with my stomach, lol.. nothing to do about it though I guess.. If I have to go I have to go, and to be honest I get so happy every time I get to poop  that not even the fact that he can hear every second of it takes away the joy. So afraid of getting constipated..

Anyway I’ll move away from the shit stories now 🙂

This keyboard is so weird.. I wish I had brought my own computer but I totally forgot. I have too much to think about..

I wish I was sleeping atm but his bed is really killing my back. Even now it hurts though I’m sitting on his sofa instead. I’ve been out for a light jog every day of this week except yesterday and I wonder if that’s why my back is hurting now, because I didn’t do it… I desperately wanted to because I think it’s really hard to start a new habit like that so it’s probably pretty important that I do it every day, but I had to leave home at 6 in the morning yesterday for work so I couldn’t, and in the evening Brice came over before I had the chance to go out and I felt like it was really rude to leave the house for an hour when he was there.. It really bummed me out though, couldn’t get the thought out of my head.

I hope with all my heart that I’ll be able to continue with any kind of exercise next week as well, and hopefully forever of course but let’s not get ahead of ourselves now, if nothing else it helps clearing my mind. Waaay too much to think about.. Linnea leaving, all and every stomach issue that’s going on, school..  taking meds every day… guess I’ve been doing that for a long time now.. Think I started when I was 12 or so? So that’s almost 12 years by now. Kind of weird. Anyhow, mostly it’s only 3 tablets a day that I’ve been on, so that’s sorta okay to get over, but now with the cortisone I’ve been up to +10 a day. It’s depressing because it makes you feel like you’re really sick… I mean like a really sick, weak person that doesn’t have many days left of her life. Like I’m living on borrowed time. Though I appreciate how all this his making me treasure every day more, it’s also so stressful to feel like I’ve no idea how long my body is going to continue in this state, how long I’ll get to walk this earth.. Super dramatic thoughts I know but they’re there anyway.

I think I’ll finish this off now and maybe go poke Brice or whatever. There’s not much more to say about it that isn’t totally depressing. I’m glad it’s Saturday today, one free day of the week ◊ tomorrow it’s another pick up at the airport. God I hate it, will never do it again after tomorrow lol. Yesterday’s work was awful ^^ One great thing about it though is feeling the students excitement about getting to Japan, thinking back at how much fun I had here the first time and imagining all the sugoi experiences they’re going to have. It makes me really happy 🙂

Trött

Åh herregud vad sjukt trött jag blev nu. Jag och Sofie hade tänkt gå till poolen före skolan, men när vi kom dit visade det sig att den inte öppnar förrän kl 1 på eftermiddagen idag och imorgon. Så typiskt, nu när det är jättefint väder idag. Så då hamnade jag i sängen istället och nu slog tröttheten till med all kraft. Sov bara ca 4 timmar i natt pga stannade uppe sent och pratade med Joel vilket slutade i kaos i princip, känner mig fortfarande smått anklagad/sårad över att han missuppfattade och uttryckte sig lite dumt när jag ville prata om mina problem. Så somnade inte förrän vid två, och sen vaknade jag vid sex när Linnéa kom ner från Morgans rum och började göra sig i ordning för att åka till flygplatsen med honom och säga hejdå. Så jag antar att från och med idag är hon tillbaka i vårt rum, det ska bli intressant att se om vi lyckas återgå till att bo ihop nu när jag är van vid att vara själv här. Det blir ca sex veckor som vi kommer dela rum och sen åker hon hem, det känns grymt konstigt. Undrar hur det kommer bli att bli kvar här själv. Det är så himla, himla många som ska åka i oktober att det känns som att jag kommer förlora halva min familj. Rei, Jiyong och Morgan åkte idag och igår… Fasar för alla farväl. Det är det värsta med att resa runt och lära känna nya människor – man måste säga hej då till slut. Jag hoppas hon inte kommer vara alltför deppig nu bara när Morgan åkt, så att vi stör oss på varandra eller ngt sånt.. hmm blir intressant, som sagt x)

Vi hade väl mer eller mindre tänkt att ta lite utekvällar nu sista tiden som hon är kvar och nu när jag äntligen börjat må bättre, men så som det blivit nu så verkar det som jag får hålla mig borta från alkohol ett tag framöver så det är ju lite synd. Det är först nu när jag funderar på att lägga av med festandet och drickandet som jag inser hur mycket jag gillar det, att dricka sig berusad och ge sig ut på stan och gå på klubb och dansa runt, flamsa runt och bete sig allmänt omoget. Jag känner mig så fri när jag slipper tänka… För mycket grubblerier som är svårt att släppa.

morgon

Jag brukar oftast vakna ganska tidigt på helgmorgnarna, oavsett om jag lagt mig tidigt eller varit ute och festat hela natten och enbart sovit ett par tre timmar. Så nu sitter jag här, i en soffa, och knappar på en skärm och väntar. Funderar .Vad gör man med tidiga morgnar när alla andra sover?

Jag skulle egentligen gått ut med folk ifrån huset igår kväll, och är irriterad på mig själv som missed out, men jag var sliten p å fyra timmars sömn och dröjde mig kvar hemma hos Brice all för länge och plötsligt var klockan halv tolv och det var för sent att göra något, t o m för sent att åka hem. Så nu sitter jag i hans rum, i mörkret och tystnaden, och fungerar på vad jag gör med mitt liv egentligen. Jag har känt mig så alienated från allt och alla ett tag nu, On My Own liksom. När vi kom hit i April var det Vi Tre som gjorde allt samtidigt, men sen träffade Linnea Morgan och Zakaria Moa. Och vad har jag själv gjort? Sprungit runt på massa tinderdejter, hårmodellandet, dragit mig undan folk i allmänhet. Ibland undrar jag vad fasen det är fel på mig. Längtar efter sällskap, vänskap, mänskliga band och relationer så jag kan dö, men när jag väl har chansen så förvandlas jag till grinig gubbe och ba ”nääää”, ”trött”, ”verkar tråkigt” osv och så går jag upp på rummet och sätter mig eller gör något annat konstigt på egen hand som igår då när jag fastnade här. I Fussa. Undrar om det kommer leda någonstans?

Återbesök

Idag var det dags att bege sig till sjukhuset igen och nu sitter jag i skolan på min dator eftersom mobilen är sönder.. Skrev precis det här till Joel:

Måste bara skriva o berätta, är klar på sjukhuset nu och sitter i skolan med min laptop som jag släpade med mig haha, jag kommer kunna sova i natt för det är pga kortisonet som jag inte kunnat sova!! Så ska äntligen börja ta det på rätt sätt nu så det ska bli awesome måste börja trappa ner på det också så det känns lite läskigt men GUUUUD så skönt med en engelsktalande läkare, jag kom ihåg att ställa alla frågor jag hade och har ett återbesök inbokat… allt känns bara så himla bra nu trots att jag bara sovit 4 timmar haha 🙂

 Och det är väl ungefär så jag känner. Jag är utmattad, snurrig av sömnbrist för jag låg uppe till två och pratade med Joel i natt och sen ringde klockan vid sex eftersom jag skulle vara på sjukhuset vid åtta, så jag har sovit fyra timmar i natt och resterande två veckor tillbaka i tiden har jag sovit mellan 5-7 timmar varje natt med massa uppvak, kunde inte förstå varför men jag hade problem med hur jag skulle ta min kortisondos, mitt älskade kortison som jag längtade efter det när jag mådde som sämst och hur sjukt mycket det har gett mig livet tillbaka nu… Jag tror på fullt allvar att om jag inte hade fått det, eller någon annan medicin, ja om jag hade levat på den tiden då man inte kunde diagnosticera och behandla ulcerös kolit som det nu verkar som jag har, så hade jag varit död nu eller iaf legat på min dödsbädd. Sååå det känns lite som att jag fått en andra chans och det gör mig så grymt lycklig att jag bara kan få finnas till, stå upp och gå ut och gå utan att vara i så svår smärta att jag tror jag ska tuppa av. Livet är fantastiskt. 🙂

Hur som helst, sömn var det ja, eftersom allt stod på japanska och jag är för styvnackad, eller bara rädd för att ställa till problem kanske, så frågade jag ingen japan om det utan läste bara 4 x 2 på tabletterna, eller ja, första dosen jag tog blev ännu mer fel för då hade jag blandat ihop det med en annan medicin som de också skrev ut, men efter ett dygn var jag i alla fall på det klara med vad jag skulle ta hehe även om det nu visade sig att jag tagit det fel, har tagit 4 på morgonen och 4 på kvällen men jag är ganska säker på nu att det stod 4 på morgonen och 4 till LUNCH på det där papperet, och det är därför jag inte kunnat sova! Och jag visste ju hela tiden att man ska ta kortison på morgonen, så, frågan är varför jag inte gjorde det! Ja jag visste inte vad som var bäst helt enkelt och jag var livrädd för att få ont på natten så då blev det att jag gjorde som jag gjorde. Och det är ju lite knasigt i efterhand såhär att man går runt i två veckor utan att kunna sova, men men, nu ska ingenting mera tas på kvällen i alla fall och i natt ska jag sova som en baby!! Jag är helt hyped över framtidsutsikterna över att få sova hela natten igenom XD greatest news ever, hahaha. Äääääääänligen kommer allting ordna sig 🙂

Eller ja. Inte riktigt. Jag kommer få gå dit på fler återbesök, mera samtal, fler tabletter, så typiskt nu när jag hade börjat fundera på att kolla om man kanske hade kunnat sluta med Azathioprinen när man nu tagit de i ca 4 år redan och inte känt varken bu eller bä.. Istället blir det nu att oroa sig över ifall inflammationen kommer hålla sig borta eller inte nu när jag ska trappa ner på kortisonet (nooo… vill helst äta det hela tiden, dygnet runt, resten av livet ut nu ❤ men det förstår jag ju att det inte går, och att det går bra nu med så hög dos pga att det bara gått veckor men att det inte är bra att äta en längre tid, men men) för tänk om allt flammar upp igen? Rädslan för den smärtan är stor… The suffering was real.

Och, vad händer nu? Fortsätta med Azathioprin, samma dos, ökad dos, gå över till asacol eller vad den hette som läkaren tycker att jag borde äta istället, han undrade varför jag inte fick den från första början istället för Azathioprin och det är ju en bra fråga så nu ska jag fråga mamma om hon vet eller om hon kan tänka sig att göra lite detektivarbete åt mig så vi får svar på det… Historien går vidare och det suger ju bajs om det här är något som kommer återkomma med jämna eller ojämna mellanrum igenom hela mitt liv, ulcerös kolit är ingen diagnos jag är så nöjd med att ha fått nu, speciellt när man googlar/hör/läser om hur svårt det kan va, men vadå, jag är ung, vi får se vad som händer, oavsett vad så har det trots allt gått 4 år sen förra gången allt gick åt helvete med min lilla tjocktarm så kan jag få fyra, sex eller tio år till utan att behöva bry mig om detta så låter det ju bra, kommer det tillbaka kommer det tillbaka då får vi se vad som händer då, på något vänster kan man ju alltid hoppas att dessa två gånger bara var en droppe i havet och att jag aldrig mer får problem med min mage, och går det inte att förutsäga när det ska bli problem så kan ju lika gärna låtsas som att problemet inte finns över huvud taget 🙂

Nu MÅSTE jag göra läxan. Hahahah. Hejs 🙂

Vi ses i dimman på Mist

See ya in the Mist at Greenland… Hahaha. Kass punchline. Så ligger jag här i sängen, omgiven av godis, med ett aggressivt magknip (det kom innan godiset åkte fram), och försöker återhämta mig från ett massivt fylleslag.

Så här är det. Man åker till Roppongi, går nerför min älskade gata och svänger vänster, så kommer man till en bar som heter Mist, eller Greenland. Har inte riktigt förstått varför den svänger sig med två namn. Där löser du in en tusenlapp (ca 80kr) mot ett armband, och sen är det öppen bar resten av kvällen, eller fram tills halv tolv i alla fall.

Och jävlar vad jag drack för de pengarna!

Shots, shots, shots… Tappade räkningen  på både dem och drinkarna jag fick i mig, och de snålade inte på alkoholen. Kom in i en behaglig salongsberusning, passerade den och gick vidare till en lullig fylla, lämnade även den bakom mig för att träda in i Fyllan med stort F, där vad som helst kan hända. Inte ens det räckte utan jag fortsatte häva i mig glas efter glas och hamnade slutligen så långt in i dimman att jag inte ens är säker på vad som hände igår…

Jag fick en tjejkompis som jag dansade runt med, sen stod jag med pannan mot kranen ett bra tag och försökte att inte börja spy och när jag lyfte på huvudet så snurrade allt så våldsamt att jag omedelbart fick sätta tillbaka det och stå så en liten stund till. Tänkte ”inte bra, inte bra” och vacklade ut från toan, över golvet, uppför trappen och ut på gatan, där jag tog en liten promenad och försökte klarna till lite i knoppen i alla fall. Bytte några ord med de svarta män som jobbar som inkastare och en jättesnäll japansk tjej som jag gick fram till och frågade om hon hade lypsyl, vilket hon hade och som jag fick låna av. Hur gulligt! Sen vandrade jag tillbaka igen och mådde i princip bra. Gick in på toa och hittade en tjej halvdäckad på golvet, försökte göra en räddningsinsats och ta med henne ut på promenad också men tyvärr tog vi oss inte längre än till trappen innan hon började spy ner den – mindre lyckat! Slog mig själv mentalt för pannan och bad om ursäkt till vakten som fick torka upp det, sen kom hennes tjejkompis så då lämnade jag henne i deras händer och fortsatte dricka. Vad hände mer.. Jag hejade lite på en bartender som jag händelsevis hade hittat på Tinder, men han hade ju fullt upp med att just jobba. Hade det obligatoriska vänskapshånglet med en tjejkompis. Bytte skor till mina gympaskor när vi skulle hem och tappade mina hörlurar i den vevan. Minns att jag trampade på något och upptäckte att det var mina lurar, hängde dem om halsen och la sedan ner dem i väskan, eller försökte i alla fall, de ligger inte i väskan längre…

Sen sa Danni, en nyinflyttad, en grej som gjorde att jag lackade ur så drog från gruppen, tog mig till Baba, skulle vänta på tåget och hade ca en kvart på mig, sen inne på toa upptäcker jag att klockan ju visst har hunnit passera tiden när tåget gick och märker att min klocka stannat. Tvingas vänta 20 min TILL på nästa tåg och grät lite krokodiltårar över det, allt kändes väldigt jobbigt just då med att vara ensam, trött, full, ha tappat bort sina hörlurar och trasig klocka. Kommer hem till slut, ringer Joel när jag gått av tåget, vågade inte gå upp och störa Linnea så la mig på golvet i skorummet på bottenvåningen och däckade till lite där, gick upp till sängen och gled in och ut ur medvetslösheten ett tag, sen vaknade jag till av att Linnea kom in och skulle lägga sig. Kände att jag var för full för att kunna sova så jag drog med henne (eller hon drog med mig) ut på en kortis promenad och så snackade vi lite skit, kom slutligen i säng vid femsnåret.

Det var den kvällen det! Romantik, intriger, vänskapsband som knöts och knöts upp, spyor, drama, tårar, borttappade prylar… Hahaha.

Punktavkryssning

Tror det är dags att kryssa av punkten som handlar om att vara nöjd med min kropp nu. Vet inte om det beror på att jag köpt en massa söta sommarklänningar på Forever21 som gör att jag känner mig fin, men jag blev bara så nöjd i morse med allt, även om inget är perfekt. Jag kan se hyfsat fräsch och ”Hollywood-lik” ut när jag lägger manken till, och ganska söt ut i vanliga fall, mer än så kan väl ingen begära. Det är faktiskt okej även om jag har trasig mage, dålig kondis och päronrumpa.