Home and away

Jag var hemma i knappt två och ett halvt dygn innan det var dags att ge sig av igen. Från Egypten via Oskarshamn till England. Och nu är jag här. Resan igår var… lite jobbig, enbart på grund av att den var så lång. Reste i dryga 12 timmar innan jag kröp i säng i mitt nya rum. Buss, tåg, flyg, buss igen och tåg igen, och sen bil. Woo-focking-hoo. Åtminstone klarade jag av det själv. (Well, Mel som jag ska jobba med mötte mig vid flygplatsen, men det gills inte.) Köpenhamns flygplats Kastrup skrämde för övrigt skiten ur mig, bokstavligt talat. Jag tog en titt på spektaklet och fick genast rusa in på toan. När magen och jag lugnat ner oss några hekto drog jag några djupa andetag och lyckades checka in, lämna mitt bagage, ta mig igenom alla pass- och biljettkontroller och ombord på planet, och behövde ”bara” be om hjälp tre gånger.  I sträck. Av samma människa. Jag förstår verkligen inte danska för fem öre.

Som jag precis skrev till Malin – och som jag lyckades formulera så bra att jag måste skriva det här med – så gillar jag inte att bilda mig en uppfattning om saker och ting baserat på första intrycket, så ni som hungrar efter en beskrivning av mitt nya liv får vänta lite till. Ciao älsklingar, tänker på er! ♥

Annonser

Egypten

Ja. Var ska jag börja? Jo, jag måste, jag måste börja med Egypten.

En vecka i solen, en veckas återförening med mitt drömställe.

The place of my dreams, om man så vill.

Första gången jag var där föll jag handlöst. Det var kärlek vid första ögonkastet och min glädje hade inga gränser. Men tyvärr var vi tvugna att åka hem efter en liten, ynka vecka. Vi pratade om att åka tillbaka nästa år, för återvända det kände vi alla att vi ville.

Sen kom oroligheterna i Egypten. Alla resebolag ställde in sina resor. Vår besvikelse var total, trots att vi insåg hur själviska vi var som sörjde en semestervecka när folk kämpade för sin frihet.

Tiden gick och det blev lugnare i landet, charterbolagen började åka dit igen och vi bokade in sportlovet. Nu var det dags, och vi blev inte besvikna.

Jag kan efter en vecka konstatera att min kärlek inte har minskat. Snarare mognat, den första förälskelsen har utvecklats till en djupare, mer beständig kärlek och jag känner att detta, det är min plats. Det é RÄTT, för att låna Lizas uttryck. I’ll be back, för att uttrycka det med andra ord.

Marina Lodge at Port Ghalib = Kärlek. Jag står och tittat ut över hotellområdet, börjar automatiskt le och kan inte sluta. Jag insuper stillheten och försöker se mig mätt på utsikten för jag vet att det är näst sista kvällen. Evelina och Leo har redan tröttnat. ”Hey, Mimmi, come on!” och ”What are you doing?” hör jag vagt medan de börjar röra sig bortåt. Jag ignorerar dem. Står still. Andas. Sveper än en gång med blicken över utsikten. Tar några steg.

”Wait, I’m coming now!!”

Tid ägnad åt eftertanke är sällan bortkastad

What kind of stupid idiot am I???

I’m about to leave everything that I value and go to focking UK. Dumt av mig -_-””

On the other hand, jag tror det är nödvändigt för mig. För att växa. För att mogna och utvecklas. För att inte stagnera och ruttna bort. Jag kan inte stanna här. Hela min varelse vänder sig emot tanken på att fortsätta mitt nuvarande liv. Det skulle vara självmord. Jag menar inte bokstavligt, men som jag föreställer mig den metaforiska bilden av att skapa horokruxer.

Vad är det inom oss som gör det omöjligt att leva fullt ut varje dag, att se vad man har och se dess sanna värde?

Varför ser vi bara det grönare gräset och andra människors lycka?

Varför vill jag bara vara ifred när Eskil är här, men håller på att dö när han går på bussen och lämnar mig?

”Men om detta är menat att vara så lär ni klara er igenom att inte ha kroppslig kontakt under den här perioden….”

Jag försöker tro med hela mitt hjärta att allt kommer lösa sig till slut.

tack ♥

Mina val

Det här är mitt liv. Mitt, och jag får göra vad jag vill med det. Självklart har jag fått välja förut, men inom gränser. Vad vill du gå för linje på gymnasiet? Vad vill du ha för nya glasögon? Nu får jag bestämma ALLT. Jag kan göra vad tusan jag vill. Och för en gångs skull blir jag inte livrädd av tanken på det, utan snarare hög. Det som känns som en plåga när man inte har någon ork blir till ljuvlig frihet när man vet vad man vill. Jag vet visserligen inte vad jag vill, men jag har en PLAN! Och det gör mig så himla glad ♥

mobil

Jag försökte redigera Böcker-sidan via mobilen men det gick inte så bra. Får uppdatera den när jag kommer hem istället 🙂 sitter på jobbet nu, konferens idag. Önska oss lycka till och att det inte blir en katastrof! ^^

Vad är det för fel på mig?

Varför går min kropp sönder hela tiden? Så bräcklig. Och jag förstör den själv också. Trasig mage, fötter, hårbotten, f***a, ben.. Har kliat mig på vänstra vaden vid flera tillfällen och upptäckte just att den var full av sårskorpor. Wtf? Inte ens så att jag mått dåligt, utan det har kliat för jag har så torr hud och jag har rivit tillbaka utan att tänka på det. Knäppt.

Ögoninflammation, eksem lite överallt. Jag har inte ont i halsen men vaknade upp helt lullig i huvudet och ont i hela kroppen.

Ont i magen, sen i torsdags. Den bubblar, stånkar och gnäller. Nedbitna naglar och sönderrivna läppar.

Nej nu jävlar. Nu får det vara nog. Jag orkar inte ha en kropp som knappt kan hålla mitt sinne kvar i sig. Salva på eksemen och sträng tillsägelse till min hjärna att naglar är absolut förbjudet att tugga på. Hårbotten ja, den vet jag inte riktigt vad jag ska göra med. Funderar på att testa Noo ‘Poo, att sluta med schampoo och grejer i håret. Vissa folk säger att det funkar. Jag har ju kört den andra metoden (starkare grejer) ett tag nu utan att det hjälper.

Ok. Operation ”Snygg, hel, ren och framför allt frisk kropp” har fötts. Frågan är bara om den kommer gå upp som en sol och ned som en pannkaka. Det återstår att se. Och hur många som ens lyckats läsa ner hit, vet jag inte. Tänk alla som ser mitt deprimerade gnäll i början av texterna och aldrig ser de slutpoänger som oftast (nåja, ibland) dyker upp. XD

Å nej

Var kom det här ifrån? Jag trodde jag lämnat det bakom mig.

Att ligga skakandes av gråt på toalettgolvet. För att jag inte orkar mer.

Vart tog min styrka vägen?
Varför kryper jag plötsligt på knä när jag stått, rakryggad ibland, så länge?

Nu, sova. Behöver vila.