Uppbrottet

Jag hade själv tänkt tanken ett flertal gånger. Tagit några mentala steg och funderat på att strypa kontakten, jag hade blivit arg och tänkt att jag skulle haft det så mycket bättre utan honom. Men alltid kommit tillbaka. Försökt föreställa mig livet utan honom, och känt att hur det än skulle vara så är det bättre med honom. Och eftersom inte han heller verkade vara redo att släppa så höll vi kvar vid varandra trots att vår saga för länge sedan tagit slut. Vi var ensamma, hade tråkigt, ville känna att någon brydde sig, ville ha någon att hänga med. Någon att prata med. Än sen om det blev tjafs och lite bråk ibland. Än sen. Sällskap – till och med dåligt sällskap – är bättre än ensamhet.

Men någonstans längs vägen så insåg vi båda att vi drog varandra nedåt istället för att hålla varandra uppe, för plötsligt gick det en vecka utan så mycket som ett ord. Från någon av oss. Sen smsade han. Frågade hur läget var. Vi bytte några ord. Jag var på rätt gott humör, flummade iväg och skojade i sms som inte var speciellt seriösa, precis som vanligt. Och han svarade med… nedlåtenhet. Torra svar, som lät som om han försökte verka rolig på min bekostnad, men inte riktigt lyckades.

”Jag vill åka till Spanien och träffa min värdfamiljs nya valpar! :D”

”Bra anledning till att slösa bort pengar på en resa. :P”

Jag fortsätter: ”Haha vadå, tror du inte mina miljoner på banken klarar av den utgiften? ^^”

Hans bistra, avsnoppande svar: ”Jag orkar inte diskutera det med dig nu, ska fika med XXX.”

Eh? Va? Något gick snett? Eller vad ska man säga… tack. Jag blev tyst. Himlade lite med ögonen för mig själv. Tänkte ” men var tråkmåns då”. Pratade lite med mina kurskamrater. Kom tillbaka i tankarna till honom. Blev plötsligt så in i helvete förbannad. Hur många gånger hade han inte sagt just de orden? ”Jag orkar inte diskutera det med dig”. Varför inte? Varför inte diskutera? Istället för att bara slänga fram den där äckliga, otrevliga frasen.

Kokade av iska. Skrev långt, bittert sms där jag förbannade alltifrån hans utseende (tror jag råkade kalla honom ”kalkon”) till hans fritidsintressen (”Din jävla snobb!” etc). Reaktionen? Hej hej, trevligt att lära känna dig *vink vink*.

Nåja. Han klargjorde helt enkelt att om jag verkligen trodde det var acceptabelt att skriva så till honom, ville han inte vara med längre. Han sa tack och hej, och menade vad han sa. Slängde fram några andra halvsanna anledningar till att han inte ”orkade mer”.

Jag blev ÄNNU ARGARE. (tänk er Ferdinand på julafton, och matadoren som blev ARGAST AV DEM ALLA.) Vad menade den här lilla… ynkliga.. saken med att komma här och påstå att han inte orkade med mig? Raseriet härskade. Många, bittra sms utbyttes med förolämpningar och anklagelser utan dess like. Ledde dock ingenvart. Han stod på sig. ”En paus är bra för oss”, hävdade han trött. Fasans kalla fingrar började smyga sig på mig. Tänkte han lämna mig?

Skräcken slog klorna i mig på allvar. Jag grät. Klagade hos vänner.

Plötsligt fick jag ett oväntat meddelande om att en bekant till mig på annat håll gått bort. Dödens slutgiltighet slog mig till marken och plötsligt orkade jag inte mer. Söp mig full. Tänkte på honom. Lyssnade på ”våra” låtar och grät än mer. Skickade patetiska fyllemeddelanden till honom, utan respons värd att tala om. Jag insåg att om jag inte ville förödmjuka mig till den grad att åka hem till honom och förnedra mig framför hans familj var det upp till mig att klara mig ändå. Livet kändes ödelagt. Farfar död sen några veckor tillbaka, han säger upp kontakten med mig, och nu detta. Kändes som jag var förföljd av död och otur.

Gick till tarotkvinna. ”Det är kanske lite turbulent i din omgivning just nu, men du har ett lugn inom dig, du är i balans.” Fattade ingenting.

En dag till gick. Något hände. Jag kände mig på gott humör! Mitt i höstens svarta hål så tänkte jag tanken ”Det blir nog bra tillslut.”

Det blir nog bra tillslut.

Pratade med vänner, de få jag hade kvar. Insåg att jag inte var ensam, bara mer på egen hand än förut. När senast var jag så här positiv en vanlig frusen oktoberdag?

Jag hade skrikit ”Jag förlåter dig aldrig för det här!” till honom.

Men jag har redan förlåtit honom. Det var ett bra beslut som borde fattats för länge sen, men ensamheten är så… skrämmande. Vi drar ner varandra istället för att hålla varandra uppe. Så ska det inte vara. Känner mig.. lättare nu. Friare. Ensamheten suger, men. Jag är tacksam för att han, du, om du nånsin ser det här, drog dig ur, trots att det kändes som att jag skulle dö. Du blir ett minne. Och ett fint sådant.

Annonser

åh den ensamma hösten

Var ska man börja. Har som vanligt helt fullproppat med känslor inombords som vill ut, ut ut.. Men jag har liksom tappat vetskapen om hur man får ur sig det. Alla obehagliga ord ligger i magen och skaver, som en äcklig spya som hotar att välla ur mig när som helst.

Jag känner mig otroligt ensam.

Visst har man funnit en och annan ny vän i klassen, men allteftersom det blir kallare ute och jag blir på sämre och sämre humör så drar jag mig undan, orkar inte förklara, orkar inte ens möta deras blickar.

Och alla ”åh vad roligt med nygamla kontakter som ändå bor nära”-bekantskaper som jag hängde med i somras… Jag vet inte riktigt. Var det jag eller dem som slutade höra av sig? Jag gör en, två, försök och skickar iväg någon förfrågan Hitta på något i veckan?, Vad händer i helgen då? meeen.. ingen större respons. Tystnad.

Tystnad överallt.

Every now and then, yeah, every now

Aaah.. What to write… I feel kind of down now.

Har en väldigt stor lust att förstöra något. Jag vill rymma, gömma mig under täcket, gråta, skrika. Hoppa av skolan, färga håret svart, bita ner naglarna till grunden, snitta upp ett litet sår i huden. Åh ja.. det hade varit underbart. Men nej, sånt får man inte göra. (fast vem ska hindra mig.. haha)

Jävla skit.

Precis som varje höst.

Ljuset i slutet av tullen!

Vet ni att det finns en gud? Dagar som dessa, när jag mått dåligt och inte sett det fina med livet, så dyker hen upp. Allt jag behöver göra är att be om hjälp. Att erkänna för mig själv att jag inte vill ha det så.

Ett oväntat samtal från en vän jag inte hört av på länge.

En fullkomligt bisarr konversation på twitter.

Lite vodka.

Och GANGNAM STYLE.

Och jag är på fötter igen.

Nej, det krävdes inte mer än så.

Livet är underbart.

Tack ♥

god damnit

fyfan vad jag hatar mig själv såna här dagar. jag vet att jag skulle må så mycket bättre om jag bara tog tag i sakerna som hänger över mig, och kontaktade någon, hittade på något, inte satt hemma ensam utan såg till att spendera tid med någon som fick mig att glömma tomheten inombords. det är fredag kväll, hur svårt kan det vara?

varför sitter jag hemma?

det måste väl finnas någon som velat träffa mig idag?

nej.

Jag sitter på mitt rum och önskar jag hade modet att fortsätta gå framåt istället för att stå still som nu. Heh, jag står inte ens, jag sitter nog. Och – surprise, surprise – alla har ju sina egna liv, ingen orkar direkt bry sig om att jag suttit och tjurat på mitt rum en fredag.

ja jag gick i alla fall ut för att posta ett brev. Wow! Kanon. Underbart.