Jag hade själv tänkt tanken ett flertal gånger. Tagit några mentala steg och funderat på att strypa kontakten, jag hade blivit arg och tänkt att jag skulle haft det så mycket bättre utan honom. Men alltid kommit tillbaka. Försökt föreställa mig livet utan honom, och känt att hur det än skulle vara så är det bättre med honom. Och eftersom inte han heller verkade vara redo att släppa så höll vi kvar vid varandra trots att vår saga för länge sedan tagit slut. Vi var ensamma, hade tråkigt, ville känna att någon brydde sig, ville ha någon att hänga med. Någon att prata med. Än sen om det blev tjafs och lite bråk ibland. Än sen. Sällskap – till och med dåligt sällskap – är bättre än ensamhet.
Men någonstans längs vägen så insåg vi båda att vi drog varandra nedåt istället för att hålla varandra uppe, för plötsligt gick det en vecka utan så mycket som ett ord. Från någon av oss. Sen smsade han. Frågade hur läget var. Vi bytte några ord. Jag var på rätt gott humör, flummade iväg och skojade i sms som inte var speciellt seriösa, precis som vanligt. Och han svarade med… nedlåtenhet. Torra svar, som lät som om han försökte verka rolig på min bekostnad, men inte riktigt lyckades.
”Jag vill åka till Spanien och träffa min värdfamiljs nya valpar! :D”
”Bra anledning till att slösa bort pengar på en resa. :P”
Jag fortsätter: ”Haha vadå, tror du inte mina miljoner på banken klarar av den utgiften? ^^”
Hans bistra, avsnoppande svar: ”Jag orkar inte diskutera det med dig nu, ska fika med XXX.”
Eh? Va? Något gick snett? Eller vad ska man säga… tack. Jag blev tyst. Himlade lite med ögonen för mig själv. Tänkte ” men var tråkmåns då”. Pratade lite med mina kurskamrater. Kom tillbaka i tankarna till honom. Blev plötsligt så in i helvete förbannad. Hur många gånger hade han inte sagt just de orden? ”Jag orkar inte diskutera det med dig”. Varför inte? Varför inte diskutera? Istället för att bara slänga fram den där äckliga, otrevliga frasen.
Kokade av iska. Skrev långt, bittert sms där jag förbannade alltifrån hans utseende (tror jag råkade kalla honom ”kalkon”) till hans fritidsintressen (”Din jävla snobb!” etc). Reaktionen? Hej hej, trevligt att lära känna dig *vink vink*.
Nåja. Han klargjorde helt enkelt att om jag verkligen trodde det var acceptabelt att skriva så till honom, ville han inte vara med längre. Han sa tack och hej, och menade vad han sa. Slängde fram några andra halvsanna anledningar till att han inte ”orkade mer”.
Jag blev ÄNNU ARGARE. (tänk er Ferdinand på julafton, och matadoren som blev ARGAST AV DEM ALLA.) Vad menade den här lilla… ynkliga.. saken med att komma här och påstå att han inte orkade med mig? Raseriet härskade. Många, bittra sms utbyttes med förolämpningar och anklagelser utan dess like. Ledde dock ingenvart. Han stod på sig. ”En paus är bra för oss”, hävdade han trött. Fasans kalla fingrar började smyga sig på mig. Tänkte han lämna mig?
Skräcken slog klorna i mig på allvar. Jag grät. Klagade hos vänner.
Plötsligt fick jag ett oväntat meddelande om att en bekant till mig på annat håll gått bort. Dödens slutgiltighet slog mig till marken och plötsligt orkade jag inte mer. Söp mig full. Tänkte på honom. Lyssnade på ”våra” låtar och grät än mer. Skickade patetiska fyllemeddelanden till honom, utan respons värd att tala om. Jag insåg att om jag inte ville förödmjuka mig till den grad att åka hem till honom och förnedra mig framför hans familj var det upp till mig att klara mig ändå. Livet kändes ödelagt. Farfar död sen några veckor tillbaka, han säger upp kontakten med mig, och nu detta. Kändes som jag var förföljd av död och otur.
Gick till tarotkvinna. ”Det är kanske lite turbulent i din omgivning just nu, men du har ett lugn inom dig, du är i balans.” Fattade ingenting.
En dag till gick. Något hände. Jag kände mig på gott humör! Mitt i höstens svarta hål så tänkte jag tanken ”Det blir nog bra tillslut.”
Det blir nog bra tillslut.
Pratade med vänner, de få jag hade kvar. Insåg att jag inte var ensam, bara mer på egen hand än förut. När senast var jag så här positiv en vanlig frusen oktoberdag?
Jag hade skrikit ”Jag förlåter dig aldrig för det här!” till honom.
Men jag har redan förlåtit honom. Det var ett bra beslut som borde fattats för länge sen, men ensamheten är så… skrämmande. Vi drar ner varandra istället för att hålla varandra uppe. Så ska det inte vara. Känner mig.. lättare nu. Friare. Ensamheten suger, men. Jag är tacksam för att han, du, om du nånsin ser det här, drog dig ur, trots att det kändes som att jag skulle dö. Du blir ett minne. Och ett fint sådant.
Mimmi's place 